Navigation

2010-09-26, 17:e sönd. efter Trefaldighet

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Amen

Mark 2:23-3:5

23 En sabbat gick Jesus genom ett sädesfält, och hans lärjungar började rycka av ax där de gick. 24 Då sade fariseerna till honom: "Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?" 25 Han svarade: "Har ni aldrig läst vad David gjorde, när han och hans följeslagare var hungriga och inte hade något att äta: 26 hur han gick in i Guds hus, då Abjatar* var överstepräst, och åt skådebröden,* som endast prästerna fick äta,och hur han även gav till dem som var med honom?" 27 Och Jesus sade till dem: "Sabbaten blev gjord för människan och inte människan för sabbaten. 28 Så är Människosonen Herre också över sabbaten."

1 En annan gång gick Jesus in i en synagoga, och där fanns en man som hade en förtvinad hand. 2 Spänt iakttog de Jesus för att se om han skulle bota honom på sabbaten. De ville få något att anklaga honom för. 3 Han sade till mannen med den förtvinade handen: "Stig fram." 4 Sedan frågade han dem: "Är det på sabbaten mera tillåtet att göra gott än att göra ont, att rädda liv än att döda?" Men de teg. 5 Då såg han sig omkring med vrede, bedrövad över att deras hjärtan var så förstockade. Och till mannen sade han: "Räck ut din hand." Han räckte ut handen, och den var nu frisk. 6 Men fariseerna gick ut och började genast överlägga med herodianerna* om att röja honom ur vägen.

Herre, hjälp oss lägga dina ord på minnet. Amen.

Dagens predikotext lär oss att det är förbjudet att döma, anklaga eller tillrättavisa någon efter en falsk norm, som människobud, traditioner, egna vanor, eget tyckande eller annat sådant. Inte ens sabbatsbudet, eller ceremoniallagen, fick tillämpas obarmhärtigt. Paragrafryttare göre sig alltså inte besvär.

Hela sammanhanget är intressant. Allt Jesus gjorde, som det berättas om i Markus andra kapitel, blev genast ifrågasatt och kritiserat. Jesus gav syndernas förlåtelse till en lam och då blev han anklagad för hädelse, Jesus låg till bords med syndare och publikaner och blev återigen anklagad. Han försvarade sig med de kända orden: Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare. Jesus blev också ifrågasatt därför att lärjungarna inte fastade som fariséernas och Johannes lärjungar. Jesus undervisade då med två liknelser som först kan verka lite svåra att förstå. Den första handlar om lappen av okrymt tyg på en gammal mantel som gör revan bara värre, och den andra om det nya vinet i gamla vinsäckar som spränger säckarna så att både vin och säckar blir förstörda. Jesus vill med detta säga att hans evangelium inte är ett komplement till de äldstes stadgar. Han har inte kommit för att komplettera den gamla lagreligionen med sitt evangelium. Han har inte kommit som någon ny laggivare, inte heller för att komplettera bristerna i människors självrättfärdighet. En sådan sammanblandning av lag och evangelium, förtjänst och nåd, skulle förstöra både lagen och evangeliet. Allt skulle förstöras. Evangeliet kan inte gå hand i hand med människobud och förtröstan på egna gärningar. Det är inte så att människor kan uppnå en egen rättfärdighet inför Gud genom att följa människobud och evangeliet bara kommit till för att kompletterar små brister i självrättfärdigheten. Fastor, späkningar, tvagningar, högtider osv. utgör ingen rättfärdighet inför Gud. Nej, istället heter det: Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människobud. Evangeliet är inte till för dem som förtröstar på egna gärningar. Nej, det är till för dem som slutat förtrösta på egna gärningar. Evangeliet är till för syndare som ångrar sina synder. Jesus har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare. I dessa hjärtan som misströstar om allt eget blir Jesu nåd välkomnad. I de hjärtan som blivit förnyade av evangelium blir också nådens ord bevarat. Nytt vin ska i nya säckar, som Jesus lär i liknelsen.

Därefter följer så två händelser som utspelade sig på sabbatsdagar. Det är vår predikotext. Först berättas det att Jesus och hans lärjungar tog vägen genom ett sädesfält och lärjungarna började rycka axen där de gick. Då sa fariséerna till honom: "Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?" Det var inte det faktum att de ryckte ax fariséerna vände sig mot. Det var tillåtet för hungriga vandrare fast de inte ägde sädesfältet. Vad fariséerna vände sig mot var att de gjorde sådant på en sabbat. Enligt fariséernas definition var det att skörda och tröska - ett förbjudet arbete på sabbaten. Men något sådant förbud står inte att läsa i Gamla testamentet. Det var deras egen tillämpning av sabbatsbudet. De hade gjort stränga regler för att inte riskera att göra något fel. De hade resonerat sig fram till levnadsregler för att inte riskera att bryta mot Guds bud. Eftersom de då inte riskerade att bryta mot Mose lag kunde de lägga den åt sidan och ägna sig helt åt sina regler. Sedan dömde de andra efter sina egna regler.

Här sker återigen ett förbjudet och orätt dömande. Fariséerna dömde inte efter Guds ord utan efter sina egna regler och traditioner. När de frågade: ”varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet” vad utgick de då från? Ja, inte Guds lag utan från de äldstes stadgar och sina egna traditioner och vanor. De läror de förkunnade var människobud. De förkunnade en perverterad lag, anpassad till människors förmåga. Det är fullt möjligt att uppnå en rättfärdighet om det som krävs är att låta bli axen på sabbaten. De som lär människobud har stympat lagen. Mänsliga regler kan inte längre föra någon till ånger och bättring. Jämför bara fariseernas lagförkunnelse med Jesu bergspredikan. Jesus undervisade med makt och myndighet. Guds lag är en hammare som krossar hårda hjärtan och producerar syndare. Och det är först där evangeliet kan verka. Men mänskliga regler leder inte till syndakännedom utan gör bara hjärtat hårdare som Jesus bedrövat konstaterar i nästa händelse, som vi strax kommer till. Människors regelverk kan inte heller göra gudsmänniskan färdig för allt gott verk. Guds lag däremot lär den nya människan att leva så som Gud vill. Förgäves är däremot den gudsdyrkan som sker efter människobud.

Fariseernas fråga ”varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet” var en inlindad anklagelse om moralisk defekt hos Jesus som tillät sabbatsbrott hos sina lärjungar. Jesus svarade dem med att hänvisa till vad David gjorde när han och hans följeslagare var hungriga och inte hade något att äta. Han gick då in i Guds hus och åt av skådebröden, som endast prästerna fick äta, och hur han även gav till dem som var med honom. Här är det fråga om en verklig överträdelse, inte av något människobud, inte av någon regel som människor resonerat sig fram till, utan det var en överträdelse av ceremoniallagen, Guds lag. Ändå blev inte David någonstans klandrad eller anklagad för överträdelsen, och inte heller prästen som gav honom skådebröden. Jesus anklagade dem inte heller. Fast han är Gud själv klandrar han dem inte för brott mot Guds lag. Varför? Ja, av det enkla faktum att David och hans följe inte hade något att äta, de svalt, och att prästen handlade i kärlek och barmhärtighet. Kärleken är ju i verkligheten hela lagens uppfyllelse. Av detta blir det tydligt att nöden upphäver stadgarna. Kärleken och barmhärtigheten överordnas ceremoniallagens stadgar. Och då talar vi inte ens om mänskliga regler, utan om ceremoniallagen ur Mose lagbok. Regler som människor resonerat sig fram till är i detta sammanhang inte ens värda att nämna. De faller ju från början under kategorin fåfäng gudsdyrkan. Det heter ju: förgäves dyrkar de mig, för de läror de förkunnar är människobud.

Fariséerna skulle inte vara så snara till att anklaga, särskilt inte när det gällde överträdelse av männisobud. Kärleken och barmhärtigheten mot de hungriga lärjungarna borde ha företräde även framför stadgar som Gud stiftat, som Jesus visar med sitt exempel. Jesus säger också i detta sammanhang: Om ni hade förstått vad detta betyder: Jag vill se barmhärtighet och inte offer, så skulle ni inte ha dömt de oskyldiga (parallelltext i Matt 12:7).

Men då kanske någon frågar med rätta: Kan vi då hur som helst överträda Guds lag med hänvisning till kärleken och barmhärtigheten? Nej, här är det ju inte fråga om någon överträdelse av morallagen, eller ordningar som är giltiga för alla människor i alla tider och som är skrivna i människor hjärtan. Här är det fråga om lagens yttre form, eller ceremoniallagen. Den var endast en bild för vad som skulle komma och var i kraft fram till Kristus. Det heter: Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller ifråga om högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus. Och Jesus säger i vår text: "Sabbaten blev gjord för människan och inte människan för sabbaten. Så är Människosonen Herre också över sabbaten." Jesus Kristus, Gudamänniskan, har rätt att upphäva Gamla testamentets sabbat. I sin yttre form var sabbatsbudet i kraft bara fram till Kristus. Det talas inte heller här om någon missriktad, förvänd kärlek utan om en rätt kärlek och barmhärtighet mot nödställda.

I nästa händelse berättas det om hur Jesus botade en man med en förtvinad hand. Också det inträffade på en sabbat. Jesus hade gått till synagogan på sabbaten som han brukade. Där fanns en man med en förtvinad hand. Där fanns också fariséer som höll ögonen på Jesus för att se om han tänkte bota honom på sabbaten så att man fick något att anklaga honom för.

Fariséerna hade resonerat sig fram till regeln att allt som hade kunnat göras dagen förut, eller kunde skjutas upp till nästa dag, var förbjudet på sabbaten. Att bota den sjuke kunde vänta till nästa dag, alltså var det förbjudet på sabbaten. Med detta resonemang kom de i direkt konflikt med femte budet: du ska inte dräpa. Detta innebär inte bara att det är förbjudet att skada någon till hans kropp eller vålla honom lidande, utan budet befaller också att vi ska hjälpa vår nästa i all nöd. Detta ska vi göra så snart vi ser hans nöd och har möjlighet att hjälpa. Vad som hör morgondagen till, det vet vi inte. Idag, när vi har tillfälle, ska vi göra gott mot vår nästa.

Jesus kallade fram den sjuke, sedan frågade han dem: "Är det på sabbaten mera tillåtet att göra gott än att göra ont, att rädda liv än att släcka liv?" Det ges bara två möjligheter när vi ser någon som behöver vår hjälp, antingen hjälper vi honom som femte budet befaller, det är att göra gott, eller så hjälper vi honom inte tvärt emot femte budet, det är att göra ont. Att inte hjälpa när man har tillfälle är en underlåtenhetssynd. Vilket var nu tillåtet på sabbaten? Men fariséerna teg.

Då såg [Jesus] sig omkring med vrede, bedrövad över att deras hjärtan var så förstockade. Också i denna reaktion ser vi Jesu kärlek, även kärlek till sina motståndare. Han blev vred över synden och deras onaturliga hårdhet. Men det ledde inte till bitterhet eller hämndlystnad, som vreden lätt gör hos oss syndare. Nej, istället blev Jesus bedrövad över att de på detta sätt stod emot Guds ord och drog fördärvet över sig själva. Han var vred över synden men sorgsen över syndarna.

Till mannen sade han: "Räck ut din hand." Han räckte ut handen, och den var nu frisk. Men fariseerna gick ut och började genast överlägga med herodianerna om att röja honom ur vägen. Här blir skillnaden uppenbar mellan Jesu och fariseernas sabbatsfirande. Jesus helade och botade i enlighet med femte budet. Fariséerna planerade mord tvärt emot femte budet. Det blir här uppenbart vilka som egentligen bröt mot Guds bud. Men vad vi ska lära oss av denna händelse är att vi ska visa kärlek och barmhärtighet mot alla, och i synnerhet mot dem som behöver vår hjälp och som vi kan hjälpa. Det ska vi göra alla dagar. Sabbater, högtider eller helgdager gör det aldrig förbjudet att göra gott eller visa barmhärtighet. Detta ska vi göra av tacksamhet mot honom som helat oss från vår skada, syndens och dödens makt. Jesus har så högt älskat oss medan vi var Guds fiender att han gav sitt liv för oss och han har vunnit en evig skatt åt oss i himlen. Det gör att vi kan slösa med kärlek och barmhärtighet så som han varit generös mot oss. Det gör att vi aldrig förlorar något på att hjälpa, vi äger ju allt.

Det återkommande temat i Markus andra och tredje kapitel är beskrivningen av två sidor av evangeliet. Evangeliet förlåter syndare alla deras synder. Jesus har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare. Jesus har inte kommit för att döma världen utan för att världen ska bli frälst genom honom. Det är den ena sidan. Den andra sidan är att evangeliet inte kan stå samman med människobud och självrättfärdighet. De som dömer, de dömer utifrån sina egna stadgar och regler. Det är ett förbjudet dömande. Evangeliet är inte ett komplement till en sådan fåfäng gudsdyrkan: lydand för regler som människor resonerat sig fram till. Evangeliet är inte till för att täcka det lilla som fattas hos människor som anser sig förträfflig i nästan allt. Människobud åstadkommer inget annat än en fåfäng gudsdyrkan. Guds lag däremot producerar syndare. Men evangeliet är till för syndare och förlåter och upprättar dem. Evangeliet gör dem till nya människor, ointresserade av människobud, men villiga att lyda Guds bud. Amen.

Låt oss be!

Vi tackar dig Jesus att du kommit som vår Frälsare. Vi är syndare men du har frälst oss. Lär oss nu respekt för Guds ord så att vi inte lägger något till det eller drar något därifrån. Lär oss att inte döma andra med oss själva som mall utan istället visa den kärlek och barmhärtighet som Guds bud befaller. Lär oss återspegla dig i våra liv, för du har älskat oss och visat oss barmhärtighet. Amen.