2011-03-27, Jungfru Marie bebådelsedag
Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Amen.
Luk 1:46-56
Marias lovsång
46 Då sade Maria: "Min själ prisar Herren,
47 och min ande gläder sig i Gud, min Frälsare. 48 Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet. Och se, härefter skall alla släkten prisa mig salig. 49 Stora ting har den Mäktige gjort med mig och heligt är hans namn. 50 Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som fruktar honom. 51 Han har utfört väldiga gärningar med sin arm. Han har skingrat dem som har stolta hjärtan och sinnen. 52 Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt. 53 Hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat tomhänta bort. 54 Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att visa sin barmhärtighet 55 mot Abraham och hans barn, till evig tid, efter sitt löfte till våra fäder." 56 Maria stannade hos henne omkring tre månader och vände sedan hem igen.
Herre, skriv dessa ord i våra hjärtan. Amen.
Denna högtidsdag är en av de största under kyrkoåret. Det är nu fyrtio veckor kvar till jul och därför firar vi att Gud uppfyllde sitt löfte och lät sin Son bli människa i jungfru Marias liv, för att bli vår Frälsare. Långt före det att ängeln Gabriel blev sänd till Maria hade profeten förutsagt att Gud själv skulle bli människa och födas av en jungfru. 730 år tidigare hade profeten Jesaja förutsagt att jungfrun skulle bli havande och föda en son och hon skulle ge honom namnet Immanuel – det betyder ”Gud med oss”. Barnet är ”Gud med oss”, dvs. Gud i vårt kött.”Gud med oss” innebär inte bara att Gud står på vår sida utan att han förenar sig med oss på det innerligaste sätt. Han skulle förena sig med oss och själv bli människa.
Det är omöjligt att en kvinna skulle kunna vara jungfru och mor samtidigt. Det ena utesluter det andra. Men inte i detta fall då Maria blev havande. Det var ju förutsagt att en jungfru skulle bli havande på ett övernaturligt, gudomligt sätt och föda en son. Gud skulle bli människa genom ett under av den helige Ande.
Profetian gick i uppfyllelse när ängeln Gabriel blev sänd till jungfru Maria och förkunnade för henne: ”Se, du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut.” Maria sade till ängeln: "Hur skall detta kunna ske? Ingen man har rört mig". Ängeln svarade henne: "Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son.
Jesaja profetia skulle nu gå i uppfyllelse så som ängeln förkunnade för Maria. Händelsen saknar analogi. Den har ingen motsvarighet i något som skett i historien. Den strider mot både erfarenhet och förnuft. Händelsen var att jungfrun blev havande - inte på ett naturligt sätt, utan på ett övernaturligt, gudomligt sätt - och skulle föda en son och ge honom namnet Jesus. Hennes son skulle bli stor och kallas den Högstes Son. En fattig jungfru skulle föda en son som skulle få Davids tron och vara kung för evigt och hans rike ska aldrig få något slut. En jungfru, som själv var en syndare som alla andra människor, skulle föda ett barn som är heligt och Guds Son. Guds Son är med nödvändighet av samma väsen som sin Fader. Därför kallar man med rätta Maria för ”Guds moder”, precis som hennes släkting Elisabet också kallar henne ”Herrens mor”. Marias förstfödde son är sann Gud och sann människa i en person. Inget av detta kan vi fatta med vårt förnuft. Med förnuftet fattar vi orden men själva saken strider mot allt förnuft. Vi måste tro orden så som de står skrivna.
Maria är vårt föredöme och av henne kan vi lära oss mycket om trons natur, och det får bli ämnet för denna predikan. När ängeln Gabriel förkunnat det underbara och ofattbara för Maria svarade hon: "Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." Maria accepterade ängelns budskap. Hon trodde helt enkelt på ängens ord. Hon satte åt sidan förnuftets bedömning om möjlighet och sannolikhet och trodde på orden som förkunnats för henne och böjde sig ödmjukt under Guds vilja. På detta sätt är det med alla Guds väldiga gärningar, och särskilt de som han gjort för vår frälsning – de strider mot förnuft och erfarenhet. Om evangeliet heter det ju: Men vi känner, som Skriften säger, vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom. Därför måste vi alla likt Maria tro det som strider mot förnuftet och erfarenheten. Ja, det är själva trons natur, att den inte förlitar sig på något utom Guds ord i Skriften. Tron tar inte stöd i vad människor resonerat sig fram till utan förlitar sig på Guds ord allena. Maria trodde ängelns budskap trots att det stred mot naturen och förnuftet. Hon gav sig tillfreds med ängelns svar: för Gud är ingenting omöjligt. Hennes tro är ett exempel för oss.
Maria fick av ängeln veta att hennes släkting Elisabet också skulle få ett barn. Det var också ett under för Elisabet var för gammal för att få barn. Men den händelsen var ändå inte en analogi till att Maria blev havande, hellre då till att Sara blev havande på sin ålerdom, eller att Hanna fick Samuel. Att Guds Son blev människa i Marias liv är en unik händelse utan motsvarighet i historien.
Maria skyndade iväg till Juda bergsbygd för att hälsa på Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i hennes moderliv, och hon blev uppfylld av den helige Ande och ropade med hög röst: "Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad är din livsfrukt! Men varför händer detta mig, att min Herres mor kommer till mig? Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet till i mig av glädje. Och salig är du som trodde, ty det som Herren har sagt till dig skall gå i uppfyllelse." Elisabet prisade Maria för att hon trodde på ängelns budskap från Gud. Hon visste av egen erfarenhet att det Gud sagt går i uppfyllelse hur otroligt det än låter.
Efter Elisabets saligprisning följer så vår predikotext som kallas ”Marias lovsång”. I den får vi inblick i Marias hjärta och trosliv. Elisabet hade prisat Maria salig för att hon trodde Herrens löfte. Maria i sin tur prisade endast Herren och gav honom all ära. Marias tro tog sig uttryck i lovprisning och jubel. Det är goda och härliga frukter av en tro som förlitar sig på Guds ord och löfte. Marias tro grundade sig inte på förnuftiga slutsatser, eller känslan. Hennes tro var ingen själgjord tanke. Det finns heller ingen enda trosartikel som bygger på mänskliga slutsatser eller egna utläggningar. Hennes tro grundade sig på Guds rena ord allena och därför kunde den tron inte vara utan frukt, utan bryter fram i lovprisning till Gud som ger all ära åt Gud. Detta samband mellan tron och en frukt från läppar som prisar hans namn framställs på flera ställen i Skriften. Paulus skriver: Men då vi har samma trons ande som i skriftordet: Jag tror, därför talar jag, så tror också vi, och därför talar vi (2 Kor 4:13).
Marias lovsång vittnar om att hon var mycket väl förtrogen med Skriften. Hon kunde sin Bibel. Hon levde i och av Guds ord och därför använde hon ord och uttryck ur Skriften när hon prisade Herren. I våra Biblar finns det till Marias lovsång ett femtontal hänvisningar till parallellställen i Gamla testamentet. Vid tillfälle kan ni ju slå upp dessa och se vilka likheter som finns mellan Marias lovsång och inte minst ord och uttryck i Psaltaren. Längre fram i evangelierna kan vi läsa om Maria att hon gömde ordet i sitt hjärta. Detsamma hade hon gjort sedan barn med Skriftens ord. Hon hade lärt sig orden, tagit vara på dem, hon tänkte på Herrens undervisning. Guds ord fanns i hennes hjärta och hon levde av det. Därför satte Skriftens ord sin prägel på Marias egna ord när hon brast ut i denna lovsång: "Min själ prisar Herren,
47 och min ande gläder sig i Gud, min Frälsare. 48 Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet. Och se, härefter skall alla släkten prisa mig salig. 49 Stora ting har den Mäktige gjort med mig och heligt är hans namn. 50 Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som fruktar honom.
Det finns inte en skymt av självrättfärdighet i dessa ord. Maria anser sig inte vara syndfri, utan behov av frälsning, så som den romerska kyrkan anser att Maria är syndfri. Tvärtom säger hon om Gud ”min Frälsare”. Maria var i behov av frälsning, liksom vi alla är i behov av frälsning. Det finns ingen som är rättfärdig och helig i sig själv utom Herren. ”Heligt är hans namn” säger Maria. Men Maria tillägger och prisar också en annan sida av Guds natur – hans barmhärtighet. Guds barmhärtighet uppenbarar sig i de stora ting han gjort för vår återlösning och frälsning. Han hade gjort stora ting med Maria. Maria betonar i sin lovsång att Herren ensam är verksam och har bevisat henne stor nåd och barmhärtighet, helt oförtjänt. Maria gav all ära åt Herren. Själv var hon endast föremål för Herrens oförtjänta nådegärningar.
Maria fortsätter i sin lovsång att tala om det som ska ske, nu när Guds Son blivit människa och skulle födas när tiden var inne. Ängeln Gabriel hade ju förkunnat för henne att hennes barn skulle bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut. Detta är en sammanfattning av Gamla testamentets profetior om Messias och hans rike. Det är ett evigt rike och därmed också ett andligt rike. Messias rike är större och mäktigare än något annat rike på jorden – men naturligtvis inte i yttre, politisk mening. Det som ängeln förkunnat återgav Maria i sin lovsång med det välkända gammaltestamentliga bildspråket där man låter välkända sammanhang ur vår tillvaro skildra höga andliga sanningar. Maria säger:
51 Han har utfört väldiga gärningar med sin arm. Han har skingrat dem som har stolta hjärtan och sinnen. 52 Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt. 53 Hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat tomhänta bort.
Detta är bilder för vad som skulle ske i och med Messias. Maria talar om det som skulle ske i och med Messias ankomst som om det redan hade skett. Detta hör också till trons väsen. Tron binder samman löftena med uppfyllelsen eftersom det är Gud själv som förutsagt och lovat det. Det Gud sagt sker också så som orden säger. Även om vi kan ge många exempel ur historien hur Gud verkligen störtat härskare från deras troner och upphöjt ringa män, så som vi kan läsa i Gamla testamentet att den mäktige kung Sauls rike övergick till herdepojken David, så tror jag ändå att Marias konkreta ord ska uppfattas som en bild för vad som skulle ske i andligt hänseende i och med Messias. De härskare som störtas från sina troner och rika som visas bort syftar på alla mäktiga fiender till Kristus, alla självrättfärdiga, övermodig och stolta människor. De ringa och hungriga är alla som i sig själva är ringa, fattiga syndare som hungrar och törstar efter nåd och rättfärdighet. Till dem räcker Messias sitt evangelium och löftet om syndernas förlåtelse. Han mättar dem med sitt goda och upphöjer dem till sina lärjungar och Guds barn och tar dem in i sitt eviga rike. Han är deras kung för evigt.
Maria avslutar sin lovsång med att förbinda det som nu skulle ske med de löften som Gud långt tidigare gett till fäderna. Hon säger:
54 Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att visa sin barmhärtighet 55 mot Abraham och hans barn, till evig tid, efter sitt löfte till våra fäder."
Gud hade påbörjat sitt verk, men Maria hade ännu inte känt eller sett något av det. Men i tron betraktade Maria det som redan fullbordat: nu hade löftena till fäderna, Gamla testamentets löften, gått i uppfyllelse.
Denna dags texter, och Marias exempel, undervisar oss främst om trons natur men också om trons frukter. Den sanna tron tror det otroliga. Men inte vilka otroliga saker som helst utan de stora ting som Gud uppenbarar i sitt ord. Den sanna tron sätter förnuftet och människors invändningar åt sidan, känslan och erfarenheten, och förlitar sig enbart på Guds ord och löfte. Men det är ingen osäker grund, för Guds löften är inte som människors ord. Det Guds ord säger det sker också. Därför hör det till trons natur att förbinda löftet med uppfyllelsen. Har vi Guds löften så har vi också med säkerhet uppfyllelsen och verkligheten själv.
Därför ska vi likt Maria inte tvivla utan fast tro det Guds ord och löften säger när vi får det till oss här idag i vår gudstjänst: när vi hör avlösningen, att Gud ger oss syndernas förlåtelse, eller när han i välsignelsen omsluter oss med sin nåd och lägger välsignelsen på oss. Då ska också vi binda samman löftet med uppfyllelsen och vara säkra på att vi har syndernas förlåtelse, att vi är inneslutna i Guds nåd och att vi har Guds välsignelse. Det ska vi tro även om känslan säger något annat, eller förnuftet och samvetet kommer med invändningar. En sådan tro ska helt säkert inte bli utan frukt utan i sin tid brista ut i lovprisning och jubel och ge Gud all ära för att han har gjort så stora ting med oss. Amen
Låt oss be!
Gud, du som utför stora ting, och visar barmhärtighet mot alla som fruktar dig, och upprättar alla fattiga syndare, uppfyll oss med tacksamhet och glädje över att du tänkt på oss och låtit din Son bli människa för att bli vår Frälsare. Hjälp oss att i tron hålla oss till Honom som vår Konung och Frälsare och villigt tjäna honom nu och i evighet - för han är Konung i ett rike utan slut. I Jesu namn, amen.
|
|