Navigation

2011-09-18, 13:e sönd. efter trefaldighet

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Amen

Matt 11:25-30

Vid den tiden sade Jesus: "Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. 26 Ja, Fader, detta var din goda vilja. 27 Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern. Inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för. 28 Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. 29 Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. 30 Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt."

Herre, hjälp oss att bevara ditt ord i trogna hjärtan. Amen

Vi ska börja med att sätta in vår predikotext i sitt sammanhang. Det är ett härligt evangelium för alla lidande kristna. Men liksom på andra ställen i Bibeln så innebär Guds frälsningsgärningar samtidigt dom över Guds fiender. Vid den tiden när Jesus sa dessa ord hade han strax förut uttalat ve-orden över de obotfärdiga städerna Korasin, Betsaida och Kapernaum. Det var Jesu hemtrakt där han gjort så mycket gott. Han hade visat dessa städer en överflödande nåd - där hade han predikat evangelium och utfört gudomliga kraftgärningar. Ändå ville de inte bättra sig. De ångrade inte sina synder, inte heller trodde de på honom. De tog inte emot honom som Guds Son och sin Frälsare. I verserna före vår predikotext säger Jesus: Och du, Kapernaum, skall du kanske upphöjas till himlen? Nej, ner i helvetet skall du fara. Ty om de kraftgärningar som har utförts i dig hade gjorts i Sodom, skulle det ha stått ännu i dag. Men jag säger er: För Sodoms land skall det på domens dag vara lindrigare än för dig.

Deras förakt för nåden ledde till slut till Guds förhärdelsedom. De hade förhärdat sina hjärtan, avvisat nåden, avvisat evangeliet, de hade inte velat lyssna till Jesus och tro. Denna hårdhet ledde till att Gud till slut dolde nåden för dem och förblindade dem så att de inte kunde omvända sig och tro. Jesus sa: Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. Ja, Fader, detta var din goda vilja.

Guds ord, och då särskilt evangeliet har alltid denna dubbla verkan. Ingen människa är sig lik efter att ha hört evangeliet. Guds ord är alltid verksamt på ett eller annat sätt. I första hand upplyser det och skänker tron. Alla som genom den helige Andes verkan tar emot evangeliet som Guds ord, och inte som människoord, blir upplysta av ordet. Guds ord ger dem andlig vägledning, uppenbarar Guds sanning och leder dem till det sanna livet. Men i andra hand förhärdar ordet dem som först förhärdat sig själva. Alla som med sin vishet och klokhet vill mästra ordet och komma med invändningar, de som kritiserar och avvisar Kristi evangelium, de blir förhärdade och förblindade av ordet. De som motsätter sig nåden gång på gång när de blir kallade och vägrar tro riskerar att till slut hamna under denna dom, att Gud döljer sin nåd för dem och förblindar dem så att de inte kan tro.

När Jesus förkunnade domen över de visa och kloka innebär det självklart inte att vi ska akta oss för kunskap - att vi helst ska vara okunniga och inte lära oss något. Men vi ska akta oss så att vi inte börjar lita på vi kan bedöma allt med vårt eget förnuft. Vi ska akta oss för att sätta människors tankesystem som ledstjärna i andliga ting. Felet med människorna i Kapernaum, felet med dem som råkade under den förskräckliga domen att Gud dolde sin nåd och sanning för dem, var inte att de var visa och kloka, utan att de använde sin vishet och klokhet till att mästra Guds ord, kritisera Jesu evangelium och avvisa honom. När det gäller andliga ting, evangeliet och nåden, då är förnuftet, logiken och mänsklig erfarenhet ingen ledstjärna utan på detta område gäller att vi ska bryta ned tankebyggnader och gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus. Vi ska använda förnuftet för att lära oss Guds ord. Det är ett rätt bruk av förnuftet. Vi ska höra Kristi evangelium och tro på hans ord, men vi ska inte med förnuftet försöka bedöma trovärdigheten i Kristi lära. Mänsklig visdom kan inte bedöma evangeliet. Evangeliet är något helt främmande för mänsklig visdom. Tron bygger inte på mänsklig visdom utan på Guds kraft.

Ingen människa, hur vis och klok hon än är kan fundera ut evangeliet och komma fram till det. Evangeliet kallas i Skriften för en hemlighet som blivit uppenbarad av Gud i profeternas och apostlarnas skrifter. Evangeliet kallas Guds hemliga visdom, den fördolda, vad ingen människa kunna tänka. Denna vishet har uppenbarats av Anden. En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är en dårskap för henne och hon kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. Därför är det mänskliga förnuftet helt odugligt till att fatta evangeliet och bedöma andliga ting. Nej, den som är så övermodig att han med sin visdom och klokhet motsätter sig nåden och inbillar sig kunna kritisera Skriften riskerar att hamna under denna fruktansvärda dom; att Gud döljer sin visdom för honom så att han inte kan se och förstå.

Det finns bara ett sätt att förbereda övermodiga människor för evangeliet. Det finns bara ett sätt att förbereda folk i allmänhet för evangeliet. Tänk på hur Johannes förberedde folket för Messias ankomst. Guds lag måste först predikas. När lagen träffar samvetet håller inte längre en falsk förtröstan på egen vishet och klokhet, egna krafter och gärningar. Genom lagen förskräcker Gud dem. Men när människan börjar misströsta om sina egna förmågor och förtjänster då är hjälpen nära. Då räknas hon inte längre till de visa och kloka som Gud döljer sin nåd för, utan till de små som Gud uppenbar den för. Evangeliet är ämnat för de små och uppenbarar Guds sanning för dem. ”De små” kan syfta på små barn som ordet egentligen betyder. Men det syftar också på alla som är som barn i sitt sinne i förhållande till Gud - alltså sådana som inte är självständiga utan i behov av hjälp, vård, fostran, ledning och undervisning. De är i behov av allt det Jesus kom för att ge folket i sin hemtrakt men som de i sitt övermod avvisade. Men ”de små” syftar på enkla människor som barnsligt tror och tar emot Skriftens ord som Guds ord, inte som människoord. Alla dessa blir av evangeliet upplysta, helgade och bevarade i en rätt tro. De blir av Skriften undervisade och vägledda i andliga ting. De bygger då inte sitt liv på mänskliga tankebyggnader utan på klippan Kristus.

Jesus fortsätter och säger: Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern. Inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för. När han säger att allt har blivit överlämnat åt honom så syftar han på sin mänskliga natur. Det är åt Kristi mänskliga natur allt har blivit överlämnat. Till sin gudomliga natur är Sonen evig, allsmäktig, allvetande, oföränderlig, han äger all ära osv. Ingenting kan läggas till eller tas ifrån den gudomliga naturen. Men från det ögonblick Guds Son blev människa överlämnades allt åt honom också såsom människa. Hela Guds fullhet bor i honom som i sin egen kropp. Gudomliga egenskaper överlämnades till människan Jesus. Jesus har också såsom människa all makt, all ära, all vishet. Det heter om honom: I honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda. Om vi ska söka kunskap om Gud ska vi inte söka den hos visa och kloka människor, hos filosoferna eller i deras skrifter, bland forskare och vetenskapsmän, politiker och ledare, utan hos Kristus och i Kristi ord, dvs Skriften.

Egentligen är det bara Gud som känner Gud. Det heter: han, den salige, ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se. Honom tillhör ära och evig makt! Amen. Eller som Jesus här säger: ingen känner Sonen utom Fadern. Inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för. Kunskapen om Gud finns endast hos Gud. Men Gud vare tack att han stigit fram ur sitt otillgängliga ljus och uppenbarat sig för oss så att vi i någon mån kan känna honom. Guds uppenbarelse av sig själv är vår enda källa till kunskap om honom.

Var har då Gud uppenbarat sig och var ska vi söka kunskap om honom? Ja, Gud har uppenbarat sig i skapelsen. Av skapelsens under förstår vi att Gud är alltings skapare och härskare. Men som vi hörde förra söndagen så kan naturen inte ge oss den frälsande kunskapen om Gud. Den sanna frälsande kunskapen om Gud finner vi bara i Sonen, i Kristi lära, i Skriften så som Jesus säger: Inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för. Och på ett annat ställe heter det: Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd. Av naturen eller utifrån förnuftet kan vi aldrig komma fram till en frälsande kunskap om Gud. Den naturliga gudskunskapen lämnar oss alltid med ett ont samvete. Vi blir medvetna om att vi inte gjort vad vi borde och därför måste Gud straffa oss. Så långt kan vi själva komma, men inte längre. Men Kristus ger oss den frälsande kunskapen om Gud som uppenbaras i evangeliet och som förkunnar att vi har en nådig Gud för Kristi skull. Detta är den frälsande kunskapen om Gud: att han är nådig mot oss för Kristi skull. Gud ska inte straffa dig utan förlåter dig.

Detta nådiga sinnelag hos Gud uppenbarar Jesus för oss när han fortsätter och säger: Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. För vår frälsnings skull ska vi komma till Jesus och han vill att alla ska komma till honom: kom till mig alla… - evangeliets löfte gäller alla människor utan undantag eller inskränkningar. När Jesus säger: Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor innebär det inte att Guds nåd bara omfattar vissa människor, nämligen de som arbetar och bär på tunga bördor. Nej, evangeliets inbjudan gäller alla och Gud är nådig mot alla och förlåter allas synder för Kristi skull. Det heter ju: Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser… Och på ett annat ställe heter det att Kristus är försoningen inte bara för våra synder utan för hela världens. Att Kristus här uttryckligen riktar sin inbjudan till dem som arbetar och bär på tunga bördor beror på att evangeliet är ämnat för sådana och det är bara de som tar emot evangeliet. Det hör till att rätt dela lag och evangelium, att rikta budskapet till dem som är rätta personer att ta emot det.

Fast de visa och kloka som kritiserar Jesus också är återlösta och förlåtna så är budskapet om förlåtelsen inte rätt budskap för dem, och de tar inte heller emot det om de får höra det. Nej, de ska först höra en annan lära, lagens lära, för att samvetet ska träffas och de ska inse att de står med skuld inför Gud och inte kan frälsa sig själva. Men sedan är de också rätta personer att höra evangeliet. Då räknas också de till dem som arbetar och bär på tunga bördor. Den tunga bördan är lagens dom. Men alla som har ängsliga och förskräckta samveten blir inbjudna att komma till Jesus: Kom till mig…så skall jag ge er vila.

En av de första kurserna på gamla Biblicum hette ”Synergismens problem”. Förr tror jag alla i vår kyrka visste vad som menas med synergism. En del av våra församlingar bildades just som resultat av en sådan strid där man gjorde upp med synergismen. Synergism innebär att människan samarbetar med Gud på sin egen frälsning. Frälsningen är då inte helt och hållet Guds verk utan resultatet av ett lyckat samarbete - även om de naturligtvis säger att Gud gör det mesta. Synergisterna uppfattar lagens befallningar och evangeliets inbjudan på samma sätt, men har varken fattat det ena eller det andra. De menar att en uppmaning är meningslös om man inte har förmåga att följa uppmaningen, om än bara svagt och vacklande. När de hör lagen säga ”du skall” så drar de slutsatsen att då kan vi det också, om än svagt och vacklande. Och de gör ingen skillnad alls då de hör evangeliets inbjudan ”kom”. Då vänder sig synergisterna mot Gud fria nåd med förnuftargument och resonerar så här: eftersom Kristus uppmanar oss att komma så måste det finns en liten förmåga hos människan att följa denna uppmaning, annars vore det meningslöst att uppmana oss till detta. Men det här är påvens och Erasmus sätt att argumentera. Erasmus var en framstående humanist och språkman som påven lejde för att kullkasta Luthers lära. Han tog sig an uppgiften eftersom han ansåg sig bättre på att använda förnuftet än Luther. Han byggde hela sin argumentering på detta sätt: eftersom Kristus säger ”kom” så kan vi det också och därför är frälsningen inte ”av nåd allena” utan beror också på något hos oss själva. Men detta är ingen biblisk lära utan förnuftets argument. Det är ett exempel på hur människor med sin vishet och klokhet står emot evangeliet.

Nej, lika lite som lagens befallning ”ni ska vara heliga som Herren er Gud är helig” bevisar att vi av våra egna naturliga krafter kan prestera gudomlig helighet, lika lite bevisar evangeliets uppmaning ”kom” att vi av våra egna naturliga krafter kan komma till Jesus och tro på honom. Nej, när evangeliet uppmanar ”kom” så är dessa ord kraftiga och verksamma och gör så att vi kommer och ordet för oss fram till Jesus. Ordet är verksamt på samma sätt som när Jesus sa till Lasarus i graven ”kom ut”. Orden vara verksamma och uppväckte honom och förde honom ut utan hans egen medverkan, för han var ju död och luktade redan.

Jesu uppmaning ”kom till mig… så ska jag ge er vila” är evangeliets inbjudan. Det skapar själv att vi kommer. Och att vi kommer beror inte på vår förmåga utan Guds dragkraft, som Jesus säger på ett ställe: ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom. Denna insikt om att vår frälsning står helt och hållet i Guds hand borde få oss att sluta lita på oss själva utan sätta vårt hopp till Gud. Det borde göra oss, som kommit till tro på Jesus genom Andens kraft, helt trygga. Jesus har själv inbjudit oss och Gud har själv dragit oss till honom - inte för att sedan avvisa oss utan för att ge oss vila. Det är en vila från egna verk, det är en vila i förtröstan på Kristi frälsningsverk.

Jesus fortsätter nu och lär oss om det kristna korset som följer på tron: Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt. Genom tron på Kristus har vi fått rätt att bli Guds barn och arvtagare till evigt liv. Men den härlighet som vi fått syns inte så länge vi lever här i världen. Nej, här i världen möts vi ofta av samma förakt och lidande som kännetecknade Kristi liv här på jorden. Här i världen blir de troende föraktade för sin tros skull av människor som litar på mänsklig visdom och klokhet. Satan angriper dem med förskräckelser, motgångar och sjukdomar som han gjorde med Job. Dessutom måste vi kämpa mot det onda som bor i oss till vår dödsdag. Alla de lidanden som vi får utstå för att vi är kristna kallas ”Kristi kors” eller ”ok”. Men detta ok är milt och hans börda är lätt jämfört med lagens tunga börda. Det onda samvetet och lagens förbannelse är en olidlig börda som ingen orkar bära utan att gå under. Men Jesus har gjort oss fria från allt detta. Han har gett oss ro för våra själar. Genom tron på honom har vi frid med Gud. Han har tagit bort lagens förbannelse och istället gett oss evangeliets välsignelse, och han har lovat oss evigt liv och härlighet. Därför är Kristi kors som följer på tron ingen tung börda utan ett milt ok och en lätt börda. Ja, vi kan till och med som Paulus glädja oss under korset: vi jublar också mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss. Amen.

Låt oss be!

Käre Jesus, vi tackar dig innerligt för att du kallat oss genom evangelium och gett oss del av din frälsning. Hjälp oss ta vara på ditt ord. Lär oss och undervisa oss så att vi bär kännetecknet på dina sanna lärjungar: de förblir vid ditt ord. Bevara oss så att vi inte gör våra hjärtan hårda när du undervisar oss. Vi tackar dig för evangeliets välsignelse, vila och ro för våra själar, och kraften från din uppståndelse. Amen