Navigation

2011-10-30, 19:e sönd. efter trefaldighet

Nåd vare med er och frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Amen.

Joh 7:40-52

40 Några ur folkhopen som hade hört hans ord sade: "Han är verkligen Profeten." 41 Andra sade: "Han är Messias", och andra: "Inte kommer väl Messias från Galileen? 42 Säger inte Skriften att Messias ska komma av Davids släkt och från Betlehem, den stad där David bodde?" 43 Så uppstod för hans skull delade meningar bland folket. 44 Några ville gripa honom, men ingen gjorde det.

45 Tempelvakterna kom tillbaka till översteprästerna och fariseerna, som frågade dem: "Varför har ni inte fört hit honom?" 46 De svarade: "Aldrig har någon människa talat som han." 47 Då sade fariseerna till dem: "Har ni också blivit vilseledda? 48 Finns det någon i Stora rådet eller bland fariseerna som har trott på honom? 49 Men den här hopen som inte känner lagen, den är förbannad." 50 Nikodemus, han som tidigare hade kommit till Jesus och som var en av dem, sade: 51 "Inte dömer väl vår lag någon utan att man först hör honom och tar reda på vad han har gjort?" 52 De svarade: "Är kanske du också från Galileen? Om du undersöker Skriften ska du se att ingen profet kommer från Galileen."

Herre, helga oss i sanningen, ditt ord är sanning. Amen

Idag hör vi det uppstod delade meningar bland folket. Delade meningar uppstod även mellan fariséerna och deras egna tjänare. Också inom Stora Rådet uppstod söndring för Jesu skull. Dessa söndringar uppstod mellan dem som var för eller emot Jesus.

Somliga av folket trodde att Jesus var Profeten som var utlovad i GT, i 5 Mos 18. Detta är egentligen en profetia om Messias men en del trodde att Profeten var någon annan än Messias. Fast de inte trodde att Jesus var Messias aktade de honom högt, högre än GT:s profeter. Andra trodde att han var Messias, vilket ju var en fin bekännelse. Ytterligare andra trodde inte alls på honom. För hans skull uppstod delade meningar bland folket.

Det blev också söndring mellan fariséerna och deras tjänare. Fariséerna hade sänt ut tempelvakterna för att gripa Jesus. De kom tillbaka utan att ha utfört sitt uppdrag med orden: "Aldrig har någon människa talat som han." Då sade fariseerna till dem: "Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i Stora rådet eller bland fariseerna som har trott på honom? Men den här hopen som inte känner lagen, den är förbannad." Så blev det söndring mellan fariséerna och tempelvakterna för Jesu skull.

Nikodemus, som var medlem av stora rådet, protesterade mot den förhastade domen över Jesus: "Inte dömer väl vår lag någon utan att man först hör honom och tar reda på vad han har gjort?" Det blev söndring även inom Stora rådet för Jesu skull.

Orsakerna till denna söndring, som är lika säker och ofrånkomlig som en naturlag, finner vi dels hos Jesus och dels hos människorna. Söndringen har dubbla orsaker.

Jesus söndrar människor genom evangeliets budskap. Jesus säger i Matt 10: Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Jag har kommit för att skilja en son från sin far, en dotter från sin mor och en sonhustru från sin svärmor, och en man får sina egna till fiender. En del tar emot evangeliet, andra avvisar det. Evangeliet verkar tro hos en del men förhärdelse hos dem som avvisar det och står emot Guds ord. Evangeliet gör somliga till Guds barn och för dem in i Guds rike. Andra som nås av samma inbjudan avvisar den och blir utanför. På detta sätt skiljer Jesus människor åt. Det beror på att ingen kan förbli neutral i förhållande till Jesus och evangeliet. Jesus säger ju i Matt 12: "Den som inte är med mig, han är emot mig, och den som inte församlar med mig, han förskingrar." Det är detta vi kan se i dagens predikotext. När folket hörde Jesu predikan och såg hans gärningar fick han en del med sig, andra mot sig. Denna söndring som uppstår när Jesu evangelium predikas är så kraftig att den till och med kan bryta sönder det starkaste naturliga och mänskliga lojalitetsband vi känner - det mellan familjemedlemmar: en man får sina egna till fiender.

Överallt där evangeliet blir förkunnat uppstår också delade meningar. Liksom Jesus skiljer människor åt så kommer också de troende som ju bekänner evangeliet inför människorna att orsaka söndring. Den som håller fast vid bekännelsen av det rena evangeliet får räkna med att bli motsagd och få fiender. Därför skriver också Johannes: "Förundra er inte, bröder, om världen hatar er". Denna fiendskap som följer där evangeliet förkunnas är inget att bli förvånad över, den är snarare att vänta, lika säkert som en naturlag.

Den andra orsaken till söndringen finns hos människan själv. Det heter om människan att hon av naturen är en fiende till Gud. Därför kan en människa av sig själv varken tåla Jesus, eller hans evangelium, eller de människor som tror på honom. Därför finns en orsak till söndring också hos människan, i den naturliga människans fiendskap mot Gud.

Söndringen beror även på människors okunnighet. I sin otro vill människan förbli i okunnighet om Jesus. Vi hör idag att de av folket som förkastade Jesus gjorde det på grund av felaktiga argument och okunnighet, detsamma gjorde fariséerna i det Stora rådet. Folket avvisade Jesus, trots hans uppenbara gudomliga gärningar, med hänvisning till att man trodde sig veta att Jesus var från Galiléen och man visste att Messias skulle födas i Betlehem. I sin otro sökte man argument mot honom och grep första bästa utan att undersöka saken, om det stämde. Detsamma kan sägas om fariséerna i Stora rådet. De var lärda men handlade ändå på samma sätt som folket. I sin otro fällde man förhastade domar mot Jesus utan att vilja undersöka om man verkligen hade grund för sin dom. Fariséerna hade kapacitet att forska i Skrifterna och de kunde förhöra Jesus, och alla som vittnade om honom, för att ta reda på sanningen. Men de ville inte. När Nikodemus sa: "Inte dömer väl vår lag någon utan att man först hör honom och tar reda på vad han har gjort?" svarade de: "Är kanske du också från Galileen? Om du undersöker Skriften ska du se att ingen profet kommer från Galileen." De ville med andra ord inte undersöka saken. Deras argument är förvånande. Deras påstående stämmer ju inte med Skriften och de, som var skriftlärda, borde ha vetat bättre. Profeten Jona var ju från Galiléen. Han var född troligtvis bara några få kilometer norr om Nasaret. Likadant finns ju i Skriften profetian om Sebulons och Naftalis land, alltså Galileen, där det heter: "det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus... osv" Profetian i Jes 9 talar om Messias som ska födas som ett barn och uppenbaras för folket i Galileen. Fariséernas argument från Skriften mot att pröva Jesus stämmer inte. Men det är på detta sätt med otron. För att tro kräver man bevis och tecken från himmelen, men för att förbli i otro duger vilka felaktiga och okunniga argument som helst.

Denna söndring kan inte undvikas utan följer oundvikligt där evangeliet förkunnas, det ligger i själva sakens natur, somliga blir ju Guds barn och andra förblir fiender. Denna söndring kan vi inte avhjälpa och ska inte heller försöka. Vi kan ju inte ändra på människors fientliga sinne utom just genom att förkunna evangeliet. Men där evangeliet blir förkunnat blir det också motsagt av otron. En del kyrkor har ändrat sin bekännelse för att inte skaffa sig fiender. När kyrkan i stället för evangeliet börjar förkunna broderskap mellan folken, solidaritet, kärlek och omtanke, social rättvisa, ekonomisk rättvisa, miljöhänsyn osv. så vinner man världens godkännande och undviker den förargelse och söndring som Jesus och hans evangelium orsakar. Men Jesus säger att den söndring som evangeliet orsakar ska vi inte försöka komma undan utan vår sak är att troget vittna om honom och sedan lida konsekvenserna. Han säger ju: "tro inte att jag har kommit med frid till jorden. Jag har inte kommit med frid utan med svärd. och strax därefter: Den som inte tar sitt kors på sig och följer mig, han är mig inte värdig. Den som finner sitt liv, han ska mista det. Men den som mister sitt liv för min skull, han ska finna det." Vår sak är alltså att hålla oss till Kristus, följa honom och troget bekänna honom och sedan tåligt lida konsekvenserna även om det innebär att vi får våra närmaste till fiender eller till och med förlorar livet.

Men här måste vi vara lite självkritiska. Det är evangeliet som söndrar eftersom det inte lämnar någon neutral. Att bekänna Kristus och sedan tåligt lida konsekvenserna av den bekännelsen är att ta sitt kors på sig och följa Jesus. Korset är inte de lidanden vi drar på oss genom att vi förargar människor på annat sätt eller att vi får lida eftersom vi uppför oss olämpligt. Petrus skriver ju: Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger. Men låt det ske ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om er goda livsföring i Kristus får skämmas för sitt förtal. Ty det är bättre att lida för goda gärningar, om det skulle vara Guds vilja, än att lida för onda gärningar. (1 Petr 3:15-17).

Bland kristna är det tyvärr vanligt att fara ut med fördömanden och kritik mot människor för än det ena, än det andra. Det förargar människor och när vi skaffar oss fiender genom orättmätig kritik så är det inte att bära det kristna korset eller att lida för evangeliet skull. Vi måste komma ihåg att det inte finns något egenvärde ens i att förkunna Guds lag och döma och fördöma människor utifrån den. Än mindre har vi någon rätt att utifrån eget tyckande och tänkande fördöma andra. Sådant retar bara till vrede utan att föra något gott med sig. Nej, vi ska behandla människor med respekt och om vi ska döma någon ska det ske med Skriftens klara ord, till den person det gäller, i det syftet att han ska bättra sig och ta till sig evangeliet om Guds nåd. Ska människor vända sig mot oss ska det vara för evangeliets skull och inget annat.

När vi bekänner Kristus får vi räkna med att bli motsagda. Det är inget vi kan förhindra utan det är det kors vi får bära för Kristi skull. En annan sak är det med söndringar mellan troende och i församlingen, sådana får inte finnas. De söndringar vi hittills talat om är de som nödvändigtvis uppstår mellan troende och otroende till följd av evangeliet. Men mellan troende får det inte finnas söndringar utan dessa ska förhindras och lösas. Söndringar mellan troende beror inte på evangeliet utan på andra saker som borde stå under ömsesidigt överseende och fördragsamhet. Vi ska inte låta stridigheter förekomma i församlingen eller kyrkan. Paulus skriver: I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening. (1 Kor 1:10).

Att ta ställning till Jesus är att ta ställning till en person. Alltför många ställningstaganden som människor gör grundar sig på förutfattade meningar, förhastade slutsatser eller på okunnighet. Därför är det en god ordning som Nikodemus här ställer fram; undersök saken först mycket noggrant, fäll sedan domen. Han säger; "Inte dömer väl vår lag någon utan att man först hör honom och tar reda på vad han har gjort?" Denna regel följde Nikodemus själv. Vi hör ju om honom i Joh 3 hur han kom till Jesus om natten för att själv kunna fråga honom och bilda sig en uppfattning. Här i vår text förstår vi att han sympatiserade med Jesus även om han ännu inte öppet bekände honom utan försvarade honom med en regel som ligger till grund för rättssäkerheten. Men efter Jesu död framträdde Nikodemus som en lärjunge som bekände Kristus och var beredd att lida för honom. Hur hade han kommit fram till den bekännelsen? Ja, han hade undersökt saken noga och blivit övertygad av sanningen. Han hade själv hört Jesus, han hade prövat Jesu gärningar och han hade jämfört det han sett och hört med en säker lag och norm; GT:s skrifter. Efter att ha prövat Jesu ord och gärningar utifrån Skriften hade han blivit övertygad om att Jesus var Messias.

På samma sätt ska vi göra för att komma fram till en frimodig bekännelse. Vi ska pröva saken noggrant. Vi ska fråga, undersöka och pröva. Nu vandrar inte längre Jesus på jorden så att vi kan komma till honom som Nikodemus gjorde. Vad gör vi då? Ja, då får vi pröva ögonvittnens redogörelser och berättelser. Vi får göra en vittnesprövning. Johannes skriver: "Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det våra blickar vilade på och våra händer rörde vid - om Livets ord är det vi talar". Och Petrus skriver: "Det var ju inte några utspekulerade myter vi kom med, när vi kungjorde för er vår Herres Jesu Kristi makt och hans återkomst i härlighet, utan vi hade med egna ögon sett hans gudomliga höghet". Apostlarnas skrifter är ögonvittnens berättelser och dessa ska vi pröva inför GT:s profetiska skrifter. Den som så forskar i Skrifterna för att lära känna Jesus, vem han är och vad han gjort, ska också bli övertygad av sanningen och komma fram till tron. Johannes skriver: "Ännu många andra tecken gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn, fast de inte är skildrade i denna bok. Men dessa har skildrats för att ni ska tro att Jesus är Kristus, Guds Son, och för att ni genom tron ska äga liv i hans namn." Ögonvittnenas skildring har kraft att ge den frälsande tron. Amen.

Låt oss be!

Herre Jesus Kristus, vi tackar dig för att du gjort oss till ditt folk genom ditt evangelium. Gör oss frimodiga att räcka ditt frälsande evangelium vidare till andra utan att frukta för människor. Amen.