Navigation

2012-02-12, Sexagesima

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Amen.

Låt oss be!

Herre, ge också oss nåden att förstå himmelrikets hemligheter. Hjälp oss till en stark tro genom ditt ord. Amen.

Av evangelisten Matteus får vi veta vid vilken tid och i vilket sammanhang Jesus undervisade folket med liknelsen om såningsmannen. Det skedde samma dag som de fört till honom en besatt som var blind och stum och han botade honom så att den stumme såg och talade. Fariséerna som såg detta gudomliga tecken beskyllde honom då för att driva ut andarna med Beelsebul, de onda andarnas furste. Det gav Jesus anledning till att varna dem för den oförlåtliga synden mot den Helige Ande som de nu som var i färd att begå.

Fariséerna och de skriftlärde hade också krävt att få se ett tecken från himlen av honom och Jesus hade bestraffat dem för deras ondska och otro. Jesus hade därefter varnat för avfall från tron: Så blir för den människan det sista värre än det första. På samma sätt kommer det också att gå för detta onda släkte. Bakgrunden till liknelserna är alltså otro och ondska från folkets sida. Men han hade också undervisat om vilka som var hans rätta bröder: Var och en som gör min himmelske Faders vilja är min bror och min syster och min mor.

Sedan följer så det händelseförlopp som Jesus på ett annat ställe sammanfattat med orden: "Till en dom har jag kommit i världen, för att de som inte ser skall se och för att de som ser skall bli blinda." Det säger han i Johannes 9:e kapitel som i mångt och mycket är en parallell till händelserna i Luk 8 och Matteus 12 och 13.

Alltså: Samma dag [som Jesus mötts av så mycket otro och ondska] gick Jesus hemifrån och satte sig vid sjön. Då samlades det så mycket folk hos honom att han steg i en båt och satt i den, medan allt folket stod på stranden. Och han talade till dem i många liknelser. Och nu måste vi fråga: varför undervisade han folket i liknelser? Ja, samma fråga ställde också lärjungarna: "Varför talar du till dem i liknelser?" 11 Han svarade dem: "Ni har fått lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra. 12 Ty den som har skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. 13 Jag talar till dem i liknelser, eftersom de ser utan att se och hör utan att höra eller förstå. 14 På dem uppfylls Jesajas profetia:

Budskapet i citatet ur Jesaja framgår som bäst om vi läser en översättning direkt från hebreiskan. Här hör vi Jesajas tunga uppdrag:

HERREN sade: "Gå och säg till detta folk:

Ni skall höra och höra, men inte förstå,

och ni skall se och se, men inte begripa.

Förhärda detta folks hjärta,

gör deras öron döva

och deras ögon blinda,

så att de inte ser med sina ögon,

hör med sina öron

eller förstår med sitt hjärta

och vänder om och blir helade."

Här har vi svaret på varför Jesus talade till folket i liknelser. Uppdraget var detsamma som Jesaja haft. Han talade till dem i liknelser för att förhärda folkets hjärta så att de inte skulle förstå med sitt hjärta, och vända om och bli helade. Men nu reagerar vi – är det inte kärlekslöst av Jesus att förhärda åhörarna så att de inte ska vända om? Nej, vi ser på sammanhanget att de nu fick som de ville. De hade tidigare förhärdat sig själva, vägrat ta emot Jesu ord när han inbjudit dem till Guds rike, och nu till sist mot bättre vetande sagt att Jesu gudomliga gärning var gjord i maskopi med djävulen. De krävde tecken och under. Och när de fick se tecken anklagade man honom för synd. De såg med sina ögon men förstod ingenting med sina hjärtan. Denna envetna självförhärdelse följdes nu av förhärdelsen från Gud.

Förhärdelseprocessen som hör till otron är ingen nyhet för er, även om det inte är så ofta man predikar över den. Tänk på skildringen i 2:a Mosebok om Mose kallelse och uppdrag i Egypten, hur han trädde fram inför farao med Guds befallning att släppa Israel för att de skulle kunna fira gudstjänst i öknen. Men farao förhärdade sitt hjärta. Farao förhärdade sitt hjärta upprepade gånger fast han fick bevis på att Mose var sänd av Gud. Men allt eftersom självförhärdelsen fortskred hör vi att Gud började samverka med farao. Det heter senare i skildringen omväxlande att farao förhärdade sitt hjärta och att Gud förhärdade faraos hjärta. När Gud förhärdade hans hjärta fanns det inte längre någon väg tillbaka för honom.

Inget av det som vi nu sagt inkräktar på sanningen att Gud vill att alla människor ska bli frälsta. Paulus skriver: Han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig. Samtidigt är det en sanning att denna tid är begränsad. Därför heter det: i dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan. Inte heller förhärdade Jesus alla åhörare. Lärjungarna hade fått nåd att förstå himmelrikets hemligheter.

Det är inte så ofta vi påminns om att Guds Ord har en dubbel verkan. Dels är det ett medel genom vilket Gud omvänder människor, föder dem på nytt och förnyar dem. Men samma evangelium förhärdar samtidigt dem som först förhärdat sig själva. Jesu liknelser tjänade detta dubbla syfte, dels att styrka tron hos lärjungarna men också att förhärda motståndarna. För lärjungarna tjänade liknelserna till undervisning och uppbyggelse så att de skulle få alltmer insikt i andliga ting och bli befästa i tron. Men för dem som mot bättre vetande förkastat Jesu gudomliga gärning och Andens kallelse så tjänade liknelserna till att förhärda dem för att de inte skulle komma undan straffet.

Av detta lär vi oss hur viktigt det är att i tro ta emot Guds ord när vi får höra det och gärna lära oss det. Vi lär oss också hur farligt det är att förkasta, håna och kritisera det.

Men låt oss nu betrakta innebörden i Jesu liknelse om såningsmannen. Jesus har i sin nåd förklarat den för sina lärjungar. De hade tagit emot Jesus i tro och de fick nåden att lära känna himmelrikets hemligheter, ja, de skulle få allt i överflöd. Som ett led i detta förklarade Jesus liknelsen för dem, en förklaring som vi är tacksamma för.

Säden är Guds ord. Men säden som såningsmannen sådde hamnade i fyra slags jordmån. En del föll vid vägen, en del på stenig mark, en del bland tistlar och en del i god jord. Dessa fyra slags jordmåner betecknar inte fyra slags personlighetstyper, olika moraliska kvalitéer eller anlag hos människor – fast många uppfattar det så. Här talas inte om olika inneboende egenskaper hos människor så att vissa av naturen skulle vara mer lämpade att ta emot Guds ord än andra. Nej, Jesus talar om hur ordet blir mottaget av människor. Men orsakerna till att evangeliet tas emot olika måste vi leta i andra bibelställen. Jesus nämner visserligen yttre faktorer som bidrar till att ordet går förlorat men egentligen ingen förklaring - vi lever ju alla i samma värld. Men Skriften lär klart på andra ställen att orsaken till att en människa går förlorad endast beror på hennes eget motstånd och hårda hjärta, ondska och synder. Därför kommer den yttersta dagens dom att vara rättvis och välförtjänt. Men att ordet tas emot i troende hjärtan och bär frukt i helgelse och ger evigt liv beror inte på att de troende är bättre lämpade än andra. I förklaringen till trosartiklarna i Luthers lilla katekes bekänner vi ju: jag tror att jag inte av eget förstånd eller egen kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron. Vilken trosbekännelse!: ”jag tror att jag inte…kan tro”. Gud, den helige Ande, ges all ära för det.

Vi ska nu höra hur Ordet tas emot:

De vid vägen är de som har hört ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, så att de inte kan tro och bli frälsta.

- Dessa människor är de som inte alls tar emot ordet. Det går in genom ena örat och ut genom det andra. De kan höra och höra men tänker sedan inte på det och glömmer vad de hört. För oss kan det verka som de är totalt likgiltiga för Guds ord och ointresserade och omöjliga att undervisa och påverka. Men vad vi inte kan se är att djävulen är verksam i deras hjärtan och tar bort ordet för att de inte ska tro och bli frälsta.

Sedan finns det människor som tar emot ordet men som sedan överger det - de tror bara till en tid. Jesus säger: De på stenig mark är de som tar emot ordet med glädje när de har hört det. Men de har ingen rot. De tror bara till en tid, och i frestelsens stund kommer de på fall. Här kan vi tänka på den stora skara som hyllade Jesus när han red in i Jerusalem. Men när de såg att han inte hade framgång utan att förföljelse hotade övergav man honom. Många av dem som ropat ”Hosianna” när han red in i Jerusalem måste ha varit med bland dem som ropade ”korsfäst, korsfäst” några dagar senare. Det är inte så ovanligt att människor först blir entusiastiska men sedan snabbt drar sig undan. För det ger verkligen stor glädje att höra evangeliet om Guds nåd för Kristi skull och alla Guds löften, men när de sedan får klart för sig att kristenlivet innebär att med tålamod uthärda frestelser, hån, lidande, smärta och sjukdom - kort sagt alla de lidanden som Gud lägger på sina troende här i världen, ja, då vill man inte längre vara med utan överger Jesus och förkastar ordet.

- Det finns också andra som bara tror till en tid. Jesus säger: Det som föll bland tistlar är de som har hört ordet men som mer och mer kvävs av bekymmer, rikedom och njutningslystnad och aldrig bär mogen frukt. Det är människor som hört ordet men som sedan låter sitt sinne och hjärta fyllas av kärlek till pengar fast Skriften varnar för det som avgudadyrkan. Eller att sinnet och hjärtat uppfylls av bekymmer för om vi ska få det vi behöver för vårt liv, som om det inte finns en Gud som hjälper. Vi kan med tacksamhet ta emot och nyttja vad Gud ger oss men vi ska akta oss för att låta gåvorna bli målet för vår strävan. Paulus förmanar: Då ni alltså har uppstått med Kristus, sök då det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden.

Slutligen ska vi höra om dem som utgör den sanna kristna kyrkan. Jesus säger: Men det som föll i god jord är de som har hört ordet och behåller det i ett uppriktigt och gott hjärta och bär frukt och är uthålliga. Här ska vi först understryka att liknelsen inte får tolkas så att dessa människor av naturen skulle ha godare hjärtan än andra. Nej, vi är alla syndare och har inget att berömma oss av inför Gud. Nej, den goda jorden är en skapelse av Gud ensam. Han gör den odugliga jorden god. Han är den som av fiender gör vänner, han gör ovilliga villiga, han omvänder de bortvända, han uppväcker andligt döda till andligt liv. Och att de behåller ordet och blir bevarade är också ett verk av Gud ensam som vi bekänner med katekesens ord: Den helige Ande har genom evangeliet… bevarat mig i den rätta tron.

Jesus säger också om dem att de är ”uthålliga”. Det innebär att de lever i samma onda värld som alla andra. Mot dem strider djävulen lika mycket och försöker ta ordet ifrån dem. De utsätts för samma frestelser och prövningar - för var och en av oss har sitt lidande att bära. De lever i samma förföriska värld. Men under allt detta bär de frukt och är uthålliga. Det beror enbart på evangeliet och Andens helgande och bevarande kraft. Gud ensam ska ha äran.

Vilken frukt bär de då? Ja, plantan och frukten bör få samma natur som säden som såddes ut. Och säden som såddes ut är Guds ord. Är nu evangeliet ett glatt budskap, fridsamt och heligt så bär det också sådan frukt hos dem som tror det och gör dem glada och vänliga. Så som det heter i Galaterbrevet: Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Det är den frukt Gud söker hos oss som Anden kallat genom evangelium, upplyst, helgat och bevarat i den rätta tron. Amen.

Låt oss be!

Herre Jesus, vi tackar dig för att du låtit det glada budskapet om frälsning nå oss. Öppna våra hjärtan för ditt ord. Sänd oss din Ande att upplysa oss och helga oss så att vi i tacksamhet gör allt till Guds ära. Bevara oss i den rätta tron till livets slut. Det ber vi om i Jesu namn. Amen.